Leissner Data AB (LDA) startades av Axel Leissner 1969. Axel var då 52 år gammal och datachef på Volvo Flygmotor (VF).

Företagsidéen var att göra datasystem för administration och sedan köra dessa på VF:s stordator. På denna tid fanns inga billiga datorer som småföretag hade råd med. Ett av de första systemen lär vara att bokföringssystem för jordbruk. Axel kunde inte programmera utan den tjänsten hyrde han in av Flygmotor. Det var främst en programmerare på VF Bengt Gunnarsson från Uddevalla som gjorde program åt LDA. Men även Jan Odén och andra var inblandade. Jan hade I ett av sina program skrivit den tänkvärda kommentaren: “Ändras med försiktighet”.

Ett tidigt system var annonsfakturering åt ELA och TT som då var två tidningar. Det var Torsten Nilsson som var kamrer på ELA som hjälpte till med kravspec:en. ELA-TT brukar benämnas som "urkunden". Efter några år tordes Axel anställa egna programerare och den första som anställdes var Gunnar Frid och han började 1973. Gunnar gjorde det första prenumerationssystem. 1974 anställdes Per Lidén (PL) som programmerare och 1976 anställdes Per Ivarsson (PI) då Gunnar Frid slutade. PI var utbildad lärare och hade jobbat som lärarvikarie i Trollhättan några månader innan han anställdes på LDA. I anställningsvillkoren ingick att PI skulle återuppta lärarvikarierandet om det blev för lite att göra på LDA (vilket det aldrig blev).

LDA hade parallellt byggt upp en dataservicebyrå vilket inkluderade stansning åt kunderna. För detta hade två stansoperatriser anställts: Barbro Grönlund och Barbro Gustavsson. Den senare kom att ersättas av Elsi Bihli. Stansning som egentligen borde heta registrering gjordes på stora magnetband på en utrustning som gjordes av Mohawk Data Science (MDS). Det fanns ingen skärm på dessa men man kunde se att tecken i ASCII-kod. När man stansat färdigt ett jobb så skulle stansningen verifieras vilket innebar att man kollstansade allt man gjort. Helst skulle en annan person verifiera men det uppstod osämja mellan Barbro och Elsi så det löstes med att var och en kollade det de själva stansat.

LDA höll först till på Föreningsgatan nära torget men 1974 flyttades kontoret till huset i hörnet Österlångg och Gärdhemsv. Där på tredje våningen fanns gamla hotellrum eftersom huset hade varit annex åt Stadshotellet och i dessa rum satt vi och programmerade och stansade. Dessutom fanns en takträdgård där man kunde sitta ute. Huset ägdes av dr Rodin som var gift med Ernst-Hugo Gäregårds syster. Doktorn var en hetlevrad barsk typ men frun var mycket trevlig. En gång hade PI hängt upp sina använda träningskläder i takträdgården och då kom doktorn ut och vrålade högröd i ansiktet: "Ta genast ner kläderna ! De är skitiga." PI fick fortsättningsvis hänga lite lägre utom synhåll för hyresvärden. Under kontoret fanns en bio och vid kvällstjänst som förekom ganska ofta kunde man gå ner i maskinrummet på bion och se filmen.

År 1976 fanns på kontoret följande maskiner: 2 MDS-magnetbands-stansar, en kortstans och en MDS-bandstation ansluten till en radskrivare. Servicen på all utrustning gjordes av Fågelström på Facit.

En körning för en kund gick till så att först stansades ordrarna in på magnetband. Sedan åkte man med bandet och en kortbunt av styrkort till VF där man sedan fick köa för att få körningen gjord på deras stordator DataSAAB D23. På D23:an fanns inga skärmar utan all kommunikation gjordes med magnetband alt hålkort. Det skrevs ut en log på körningen och sedan bildades listor och fakturorna på ett magnetband som sedan togs med hem till kontoret där listor och fakturor skrevs ut på skrivaren.

Därefter efterbehandlas utskrifterna: Om det var flerex separerades karbonpappret bort (som gick till Afrika som toapapper vilket var en gammal VF-vits) och sedan skars formalinen (kanterna med hål i) bort. Sist rycktes pappret i ark om det var fakturor. Om det var pyamaspapper (listor) så ryckte man INTE utan dessa behölls som de var. Därefter paketerades allt och sändes till kunden via post, tåg eller buss. Normalt skötte Axel själv körningarna dvs var dataoperatör som yrket hette. Men ibland fick både PL och PI hjälpa till.

För oss programmerare gick vardagen till så här: Vi skrev programkoden på blanketter. Var det mycket så fick Barbro eller Elsi stansa in programmet på magnetband. I början fick Flygmotors stansavdelning registrera på hålremsa som sedan lästes in I D23. Var det bara lite och tex ändringar så gjorde vi det själva på kortstansen Därefter åkte vi ut till VF där vi fick fjäska med operatörerna för att få sin kompilering. I bästa fall gick kompileringen igenom men det var undantag. Man fick oftast ut en fellista på papper som man sedan rättade på VF och sedan mer fjäsk för att få köra igen. Sedan gällde det att testa programmet och man gjorde testkörningar. Dessa gick oftas fel och man fick ut en dump av minnet på pyamaspapper som oftast var på 100-tals sidor. Sedan fick man åka hem och läsa dumpen och försöka lista ut vad man gjort fel. Rätta-igen, fjäska, kompilera, rätta, fjäska, testa osv. Det var tidsödande speciellt om man måste åka till kontoret emellan. Kommer speciellt ihåg en gång en jättesnöig decemberdag när jag fick skotta P-plats för bilen. När jag skottat tre P-platser ledsnade jag och tog bussen. Men det var enda gången.

Det värsta var när en produktionskörning gick snett. Kommer ihåg en gång när Axel fick en u-körning (abbort) sent en kväll. Han ringde PL som fick åka ner och försöka rätta. Axel var oftast tålmodig och förstående vid dylika tillfällen men en gång undrade han - kommer inte ihåg om det gällde PI eller PL - om vi hade drulleförsäkring. Det var ibland MYCKET stressiga situationer.

Följande system fanns på LDA på senare delen av 1970-talet:

1. Annonsfakturering för ett flertal tidningar. Axel utnämnde oss till svenska mästare i annonsfakt tidigt 80-tal. PI + PL, se speciell kundlista.

2. Abonnemangssystem PL+PI, se speciell kundlista.

3. Sannnes Oljor faktureringssystem, där PL var ansvarig inför den barska och fräna fru Hero. PI:s första program som gällde inbetalningar gjorda för Sannes. Det var I programspråket Algol-Genius.

4. På gasföretaget Dissougas där Maurits Björnberg var chef hade LDA ett faktureringssystem, där PI var ansvarig.

5. PumpEgnell som hyrde ut bröstpumpar över hela världen och där PL hade system som höll ordning på alla pumpar.

6. Trestads Gräv & Traktor fakturering + avräkning där PI var ansvarig.

7. VäljVara där direktör Helge Jönsson ville veta vad om INTE såldes i sina sex butiker. PI var ansvarig.

8. Trollhättans Kommuns socialhjälpstatistik (USA) som registrerades på pappersremsa som lämnades till LDA för körning. PL+PI var ansvariga.

För attt hålla ner antalet körningar så kördes kunderna i AF i kedjor tex UFA bestod av ELA, TT-LEP, NLT, FT och AT och denna körning gick en viss veckodag.

Namnet UFA följde VF:s namnstandard där UFA betydde UtomståendeFaktAnnons tror jag. Det imponerade på en del att socialhjälpstat hette USA och kunde uppfattas som om vi körde USA:s soc-hjälp vilket var rätt kaxigt.

Vår viktigaste kund – ofta kallad “urkunden” - var ELA/TT/LEP och på TT hette direktören Henry Gullbärn. En gång ringde det och det var Henry som ringde från P-platsen på gatan utanför kontoret och han ringde på sin biltelefon i sin splitternya Volvo 164. Han sa att han hade inte pengar till P-automaten så vi fick komma ner. Detta vara alltså 1978 och det var JÄTTEdyrt att ringa på biltelefon. Detta var typiskt Gullbärn och hans manér skulle senare få katastrofala följder för ELA/TT..

LDA gick bra och 1979 hade Axel förhandlat fram att DataSAAB skulle "låna ut" en D23:a mot att vi betalade service på den. 2-3 man med Per Wiklund I spetsen servade VF:s och SAAB:s D23:or och de hade överkapacitet och behövde mer att göra. LDA betalade alltså inget för själva stordatorn men servic:en gick på 30,000 kr/månad vilket torde vara över 100,000 i dagens penningvärde. D23:an krävde nya lokaler med dubbelt golv, luftkonditionering med fukthållning mm. LDA hyrde av Posten LackOlés gamla lokaler som låg på Elfhögsg eller med en pedagogisk adress Österlånggatan 0 (noll), alltså där Österlånggatan började. D23:an var verkligen en stor dator, den vägde 7 ton och var säkert 7 m lång. Den tog upp hela främre delen av bottenvåningen i huset. Internminnet var på 192 kb och den hade flyttbara hårddiskar på 30 Mb. Tre bandstationer fanns också och en jättelik radskrivare på 1200 rader/min som hade stått på SMHI. Det ryktades att bara skrivaren gick på många miljoner.

När vi hade flyttat kom Peter Fässberg som 14-åring in i företaget. Han kom till Axel och sa att han skulle jobba här. Obs ingen vanlig jobförfrågan utan han SKULLE jobba här. Detta enligt Axel. Peter jobbade efter skolan och på loven antagligen i början som dataoperatör mm. Senare kom PF att jobba mycket åt Gullbärn där han fixade statistikutskrifter på den nyinköpta dyra Facit färgskrivaren. Här programmerade PF och han skulle visa sig var en duktig självlärd programmerare.

Vid denna tid anställdes också en ny dataoperatör, den 18-åriga Viola Petri. På programmeringssidan fick Sten Ratsman jobb. Och det anställdes en bit in på 80-talet 16-årige Helen som skulle hjälpa Viola som operatör. Helen var en hårdkokt punkböna som efterlämnade skrivna alster som "jag gillar stora kukar" efter sig. Sten Ratsman hade ett gott öga till Helen men mig veterligen blev det inget av det.

Fram tom 1976 hade vi programmerat i AlgolGenius som var ett språk som skapats av professor Langefors i Linköping och var en hopsmältning av Algol 60 med Cobols utmatningsrutiner. Det var främst på DataSAAB:s stordatorer som detta språk användes. From 1977 programmerades det i Cobol.

På hösten 1980 kom det in en radiohandlare på kontoret. Han ville ha hjälp med försäljning av den precis lanserade hemdatorn Luxor ABC80. Jag och PL stod oxå en lördag och svarade på frågor om programmering på ABC80 som programmerades i en basic-version. Det blev nog ingen större fart på ABC80 för just den radioaffären men ABC80 blev en populär första hemdator för många. LDA köpte i alla fall en ABC80 som vi hade som leksak på kontoret.

Vi blev bestulna på denna ABC80. Vår kontorist Elsie råkade få syn på den i skyltfönstret på en nyöppnad affär hitom Oden. Polisen larmades och det hittades en massa stöldgods i affären. Tjuven Rasmus hade varit fräck nog att öppna affär för att sälja egenstulet gods ! Rasmus hade jobbat på TT och kommit till LDA som bud och hade då sett datorn som han sedan stal.

Annars var den första hemdatorn jag kom i kontakt med en Pet Commodor som jag programmerade en halv natt hemma hos en Facitsäljare (Jan Eliasson) i Alingsås. Jag gjorde ett spelprogram MaterMind som gällde fyra siffror som man skulle gissa fram.

År 1974 innan jag började på LDA köpte jag en HP-kalkylator. Den programmerades i HP-maskinkod och man kunde INTE spara programmet. På LDA hade jag den ständigt påslagen med ett program som omvandlade oktala tal till decimala. Minnesdumparna från D23:an var nämligen i oktal kod.

I början på 80-talet hade det kommit allt kraftigare datorer som små företag kunde köpa. Detta gjorde att det blev ett tryck på att utveckla system som kunden själv kunde köra. Det var framförallt abonnemangsystemet som var aktuellt att utveckla på ny plattform. Vi sökte efter lämpliga datorer och hittade Ohio Scientific som dels var ett fleranvändarsystem och dels hade tillräckligt stor hårddisk. En speciell sak var att Ohio hade tre olika processorer: 6502, 6800 och Z80. Men bara en processor användes och det var 6502 i vårt fall. Det fanns inget databassystem utan vi började använda det så kallade Mastersystemet som var utvecklat i en speciell basic-version. Vi själva fick göra nyckelfiler och smarta sätt att accessa dem. Vi sålde en första anläggning till TT-ELA som började använda distributonssystemet kankse 1982. Prenumerationsdelen blev klar något år senare.

1984 var det dags att skrota D23:an och i stället inköptes en minidator SperryUnivaq S80. Sperry hade tagit över DataSAABs kundstock och servicepersonalen var desamma. D23:an hämtades av en stor långtradare och ev gick den till Östeuropa. Kommer ihåg att vi fick 7,000 kr för den vilket var ca 1kr/kg. PF som då hade köpt ljustidningen vid torget och drev den med en Abc80 bar upp en del tunga grejer från D23:an till 5:te våningen där ljustidningen huserade. Tror Sven Eklund (SEK) fick hjälpa PF med det. Det var servicebyråsysystemen som var skrivna i Cobol som flyttades övertill S80 och då främst annonsfaktureringen. Abonnemangssystemet som vara skrivet i AlgolGenius skrevs om till Ohio-basic och flyttades till Ohio-datorn.

Då i mitten på 80-talet beslöt vi att gå över till Unix. Och först körde vi Xenix på en pc och ganska snart inköptes en Unisys-5000/30 som använde en annan unix-version: Unix-5 tror jag den kallads. På pc gick vi senare över till SCO-unix. Det var främst abonnemangssystemet i basic som flyttades till Unix-miljö. Men till slut kom även annonsfaktureringen att flyttas till Unix då vi hittade en Cobol-kompilator att köra i denna miljö.

1985 ville Axel förbereda pensionen och ville sälja företaget. Det var aktuellt att PI, PL och PF skulle få köpa det men PL ville inte vara med eftersom han just köpt hus och inte ville ta några risker. LDA blev i stället sålt till Uddevalla Invest som var en avknoppning efter Uddevalla Varvets nedläggning. LDA blev hopslagna med Uddevallaföretaget ADB-Väst som sysslade med program för PC och även pc-försäljning. Det nya företaget fick heta Databryggan. Lokalerna för båda företagen behölls men de förra ägarna till ADB-Väst slutade rätt snart och PC-programmeringskompetensen försvann. Kvar blev PC-försäljningen som senare flyttade till LDA:s lokaler.

1986 slutar PL och börjar på Volvo Aero (fd VF) och han jobbar där och senare på SAAB för att återkomma 1996 till LDA. Per-Olof Nordquist anställs som programmerare. PF lägger hela sin själ på att konv ett norskt bilsystem till unix och vår miljö. Han har massor av övertid som gör att han får en ny SAAB 9000. PON kom senare att hålla på med bilsystemet.

När D23:an flyttats ut och ersatts av den MYCKET mindre S80:en så byggdes lokalerna om. Det byggdes ett kontorsrum mitt i den stora salen och två kontorsrum i den bortre delen. I det mittersta rummet fanns växeln . Det dubbla golvet och fläktar, luftavfuktare och AC behölls nämligen. I de två bortre rummen kom PC-säljarna att hålla till efter att lokalerna i Uddevalla lämnats.

I slutet av 80-talet anställdes Eva Andersson som stansoperatris. Annars minskade stansningen och i börja av 90-talet slutade Barbro Grönlund och började på kommunen. Eva blev kvar längst av den gamla stanspersonalen men även hon gick slutligen till kommunen.

Från ADB-Väst kom Niklas Johansson in som LDA-anställd med ansvar för PC-programmeringen och försäljning. Med ADB-Väst hade vi fått ett ordbehandlingsprogram och ett bokföringssprogram. Dessa såldes emmellertid tidigt till SPCS I Växjö.

1987 såldes Databryggan till Datema. Axel var VD fortfarande men efter en tid tillsattes en kontorschef från Göteborg vid namn Jan Sikström. Han hade med sig några program och idéer om systemuppbyggnad. Programmen hette Fakta och Boka och var skrivna I quick-basic. Niklas blev ansvarig för dessa program. Sikström passade dåligt in i LDA:s företagskultur. Kommer ihåg ett uttalande om min säng. Jag hade säng på mitt kontorsrum som jag sov middag i varje dag och det hade jag haft i över 10 år. “Sängen ska ut !“ vrålade Sikström en gång när vi haft någon kontrovers. Det blev Sikström som slutade och sängen blev kvar. PF efterträdde Sikström som vd. Axel var med i bakgunden.

1989 köpte vi ut oss från Datema. Det var PF, jag, P-O och Niklas. Niklas blev utköpt efter några år efter några dåliga affärer. Allmännt kom Niklas dåligt ihop med PF. 2001 köpte PF ut mig och P-O och PF blev ensamägare till LDA.

Sven Eklund träffade jag första gången 1987 när han var och hälsade på PF på kontoret. Han hade precis då gjort en färddator som INTE hade GPS men mätte avstånd med en avkännare på hjulen. Alla Sveriges vägar fanns hårdkodade i programmet som var programmerat i assembler. Detta program recenserades av den då ledande datatidningen Computer Sweden. Sven gjorde bara två dylika system. Tror det var Sven som hade med sig dataspelet Tetris som höll på att knäcka LDA. Bla PF gick handledsskador och jag tror alla höll på med det en period. Sven jobbade då på Teli I Vänersborg och när de lade ner 1993 började han på LDA. Sven blev den som förde in windowsgränsnitt I abonnemangssystemet. Först programmerade Sven i quickbasic men sedan kom C++ in I bilden. Han hade då hjälp av sin gamla arbetskamrat från Teli Mari Söderblom som oxå jobbade en kort tid på LDA. Marie kom 1998 att rekommendera Maria Niklasson som hon hade haft som elev på en kurs i C++ på ett företag i Vänersborg. (Företaget kursade och jag tror att ägarna fotfarande är efterlysta.)

Maratonstafetten är en löptävling på 42km med 1-18 deltagare som går I maj och som gick första gången 1989. LDA var med från början och hade korplag 1989-2006. I början var alla på LDA med förutom tanterna på administration. Och alla sprang minst två varv. För många var detta nog enda gången varje år som man överhuvud taget sprang. Som jag förstår var det mycket vånda med detta deltagande. Tex PF var med tre år och Niklas fem år. Sedan var PF alltid på tjänsteresa när stafetten gick. 2007 sponsrade LDA två kenyaner som min son Martin kände. De fick flygresan betald av LDA mot att de sprang för LDA. Första året blev vi tvåa med en 7-8 löpare som Martin samlat ihop men 2008 vann LDA stafetten. En av kenyanerna Japhet Kipkorir vann Kraftprovet flera gånger och han vann oxå Lidingöloppet. Den andra kenyanen Sylvester Teimet var ännu bättre. Dels vann han Göteborsvavet mm. Sedan ställde han upp I Seoul-maraton I Korea som han vann. Och där fick han en miljon I prispengar och efter det sprang han aldrig mer I Sverige.

2012-17 deltog ånyo LDA med korplag. 2018 var LDA tyvärr inte med. Notabelt var att Patrik Stridvall deltog I minst fyra år vilket var en prestation eftersom han då vägde över 140 kg. De senaste åren sprang inte Patrik utan då åt han bara korv. Men man kan ju undra hur långt man själv (80kg) skulle komma om jag fick bära på en 60 kg tung ryggsäck (magsäck)... Det finns en utförlig statistik över stafetten I en bifogad fil.

På 90-talet utvecklades Winabo (abonnemangsystemet med windowsgränsnitt) och 1995 lyckades vi få en riktigt stor kund: Herencokoncernen med 10 tidningar främst I Småland men oxå fyra västgötatidningar. Alla bakgrunds-prg skrevs I basic. I slutet av 90-talet började chalmeristen Fredrik Skoog på LDA och kort efter började Maria Niklasson. Windowgränssnittet skrevs I C++ under WindowsStudio. Fredrik förde år 2000 in det för oss nya programspråket Python vilket snabbt blev mycket populärt på LDA och basic ersattes av Python. Maria och Sven ansvarade för win-gränsnittet I C++. Jag och Per Lidén för bakgrunds-prg:en I Python. Interaktiva prg (web-prg) programmerades I Python och Cherrypy. Winabo kändes mer och mer omodernt och 2005 beslutades att göra ett helt nytt system – Webabo. I winabo hade de gamla masterfilerna använts som databas. Nu gällde sql-databaser. Webabo designades med tabeller I sql (MySql) och de flesta tabeller fanns I fyra upplagor: Framtida, Gällande, historik och historik-på-framtida. Sven tog fram ett speciellt hjälpmedel (Dbport.py) som hanterade kopieringar mellan dessa fyra tabeller. Ledord var spårbarhet och flexibilitet. Den första tidningen som tog webabo I bruk var Dalslänningen tätt följd av Fria Tidningar som var en ny kund med mycket speciella krav. Fria bestod av 6-7 tidningar med liknande innehåll som alla fick presstöd. De kom ut oftast en gång I veckan och det var special-programmering för att klara distribution och avisering.

Annars dalade tidningarnas prenumererade upplagor och därmed minskade annonsintäkterna. Det är mycket få under 50 år som har papperstidningen så medelålderna på prenumeranter steg hela tiden. Detta givetvis beroende på konkurrens från digitala medier. Detta medförde I sin tur sämre lönsamet som gjorde att tidningarna köptes upp av stora koncerner och I dessa uppköp så drog LDA ofta nitlotten och LDA förlorade den uppköpta tidningen som kund trots att de var mycket nöjda med systemet. Vi förlorade ELA och TT 1998 till VLT efter att de stått på konkursens brant. MölndalsPosten bytte till ett norskt system 2007 och fick med sig HaparandaBladet som dock mycket glädjande kom tillbaka till LDA efter något år. KristianstadsBladet-2002 gick till Sydsvenskan. Så gjorde även Skånska Dagbldet-2013 , Norra Skåne-2013 och Laholms Tidning-2013. Ljusnan-2006, LjusdalsPosten-2006, HudiksvallsTidning-2006, HälsingeKuriren-2006 och Dalarnas Tidningar-2009 (fem st) gick alla till Mittmedia. Dalslänningen-2006, Provinstidningen Dalsland-2012 och Värmlands Folkblad-2017 gick till NWT-koncernen. Se bifogad fil över tidningskunderna.

Tidningsbranchen minskade men billing (fakturering av telefoni) ökade desto mer. En avdelning på LDA hade I slutet av 90-talet utvecklat en mjukvaruväxel för telefoni. Och ihop med att systerföretaget Gotanet började sälja bredband och telefoni så behövdes ett billingssystem som utecklades av Sven, Maria och PerL. Det användes dels internt av Gotanet och dels såldes det till de många nya bolag som börjat sälja telefoni.

Fikarasterna.

Kl 10 och kl 15 var det en kvarts fikarast och på sommaren på 70-talet satt vi ute på den fina takterrasen. LDA har alltid bjudit på kaffe och en liten torr kaka som tilltugg. Detta enligt Axel för att visa kostnadsläget hos företaget.

1979 flyttade vi till Österlånggatan noll och där låg fikarummet mitt i huset utan fönster. Det fanns en fönsteröppning mot stansrummen mot gården. Och denna öppning släppte in lite ljus. Mot slutet av 80-talet fick vi Skogslyckans Bageri som kund och då köpte vi in tyngre fikabröd såsom wienerbröd mm. Vi fick en leverans kankse var 14:dag och vi frös in brödet. Jag och barnen hade hittat en överkörd mård (eller kankse mink) vid Koberg. Den var jättefin och jag hade tänkt att stoppa upp den. Så den lades I frysen och sedan brukade jag fråga kunder som skulle fika om de ville ha mård eller wienerbröd. Mården blev aldrig uppstoppad – för dyrt – utan den kastades vid flytten till Nohab.

I lokalerna på Nohab låg oxå fikarummet mitt I huset utan vertikala fönster. Men det fanns takfönster 5m upp. De ca 15 första åren var det långbord men sedan blev 3 runda bord. Detta kankse speglade utvecklingen av LDA: I början var en enda gemenskap men sedan blev det grupperingar efter avdelningar. Givetvis berodde detta oxå på att LDA växte rätt mycket. Det var heller inga regelbundna raster för alla utan det var mer avdelning/grupp för sig som hade egna tider. Kaffe och hårt bröd stod LDA för men ville man ha pålägg fick man köpa själv. Det gjordes vid några tillfällen försök med frunktskålar men det uppskattades inte av tilräckligt många så de försvann.

Möteskulturen.

I begynnelsen fanns inga möten om man inte räknar fikarasterna där man ofta talade jobbproblem. Inte ens på Datema-tiden fanns någa möten och jag minns inga på 90-talet heller. Men byråkratin växte och med den kom mötena. Före 2000 fanns egentligen inga chefer åtminstone inte på utvecklingssidan. Däremot fanns ansvarsområden. Med alla mellanchefer kom möteshysterin. Bland annat hade vi I utvecklingsgruppen ett veckomöte. Jag fick igenom att mina frågor togs upp först och sedan kunde jag avvika. Men det fanns många andra möten som oftast var helt onödiga. Info kan MYCKET lätt spridas via mailgrupper.

Man kan fråga sig syftet med möten. Oftast är det bara för att sprida info och är det bara det så är mail bättre och effektivare. I min värld ska möten vara till för att diskutera och komma någonstans genom att man triggar varandra för att nå bättre lösningar. Och då får deltagarantalet vara kankse 5-6 stycken och absolut max 10. En agenda ska skickas ut innan via mail och ALLA ska tycka till I mail om ALLA punkter. Då kan de flesta punkter avfärdas genom mail:et och kvar blir de som verkligen behöver diskuteras.

Bort med alla slentrianmöten som egentligen bara är till för att motivera den kallande chefens jobb.

Det finns en sorts möten som är berättigade och det är “väckelsemöten”. Det är när man försöker sälja in en idé men för att de ska bli bra behövs det en “väckelsepredikant” och den förmågan är inte allom given.

Tidrapportering.

Jag har alltid fört noggrann tidrapportering. I början på papper och sedan vi fick unix I nitten på 80-talet via egenutvecklade enkla script som fungerade som en stämpelklocka. Har varit mycket noga med detta eftersom jag på min arbetsplats ofta höll på med saker som rörde min fritid såsom orientering, bridge mm. Har oxå alltid haft mycket flexibla arbetstider både för lunch och när jag började och slutade på dagen. Tex soliga vinterdagar med snö eller is så tog jag som regel ledigt mitt på dagen för att åka skidor eller skridskor. Jag hade tidigt bara ett enda tidssaldo dvs semester och arbetstid var hopbakade.. Från början hade jag 5 veckor semester dvs 200 tim och jag tog ut all semester kl 24 den 31 dec varje år då jag minskade mitt tidssaldo med 200 timmar. Lyckades behålla mitt system med viss modifiering tom under Datema-tiden då jag givetvis fick följa deras system för inrapportering varje månad.

När vi sedan tog över från Datema tvingade jag alla att föra tidrapport åtminstone I början. Kommer ihåg att PF hade 350-400 arbetstimmar per månad och med det engagemanget så behövde han inte föra någon tidrapport. Det var oxå snack om att vi skulle stryka våra tidssaldon men det gick aldrig jag med på. Nu när vi var egna skulle vi bara jobba hur mycket som helst... (ha-ha-ha)

Har de senaste 20 åren varit med om många tidssystem men inget som var så bra som mitt egna. Åtminstone från min synpunkt sett. Senast hade LDA ett system som hette Jira som jag rapporterade in till vid varje månadsslut. Så här såg min “stämpelklocka” ut:

pi@pivirt:~$ more pit

if [ "$1" = "vi" ]; then

vim /home/pi/pit.txt

else

echo `date +'%y%m%d:%H%M'` $1 $2 $3 $4 $5 $6 $7 $8 $9 >> /home/pi/pit.txt

fi

Till detta enkla script hade jag ett program pit.py som bildade rapporter för inmatning tex I Jira.